SNF

Var ute en sväng på stan under lunchen för att posta ett paket till ungarnas kusiner i USA. Idag liksom för någon vecka sedan drällde det av folk från naturskyddsföreningen på stadens gågator. Denna gång liksom i förra veckan gick jag nog förbi ett dussin representanter. Trots att de flesta inte hade någon "kund" framför sig så stoppades jag aldrig, blev inte ens kontaktad. Det kändes lite märkligt... Jag betraktar trots allt mig själv som en modern gröna vågare som tar ett stort ansvar för naturen.

Att hålla sig med en smågård är ekonomiskt vansinne. Men genom att vi håller betande djur och hävdar landskapet bidrar vi till den biologiska mångfalden. Vi äter till ungefär 80% extremt närproducerad mat, ja det är faktiskt frågan om egenproducerad mat. Den övriga mat vi köper är generellt sett ekologisk.

Men varför kontaktades jag då inte av SNF på stan?

Kanske insåg de att jag skulle avböja erbjudande om medlemskap eller uppmaning att ge pengar till deras arbete. Och varför då kanske någon undrar. Jo jag är rätt irriterad på SNF vad gäller några saker:

SNF vill införa blyförbud i ammunition. Bly är farligt på många sätt. Det är ett gift. Men det är också väldigt stabilt i fast form, vilket är fallet för ammunition. Bly är i samband med många jaktformer den metall som är bäst lämpad att tillverka kulor av, den har en hög densitet och är mjuk vilket är bra egenskaper om man vill döda ett djur så snabbt och effektivt som möjligt. Jag ser jakten som en möjlighet att tillskansa mig och min familj förstklassigt ekologiskt kött. Utan bly skulle detta inte vara möjligt. Jag håller med SNF om att man vid jakt bör ta till vara på bytet, men jag ser t.ex. skyddsjakt på predatorer och kråkfåglar som ett gott instrument för att hjälpa olika arter att bättre lyckas med föryngringar, vilket leder till mer liv i naturen.

När jag var med i SNF en period tidigare i mitt liv så blev jag uppringd någon gång i kvartalet. Det var samtal där man försökte få mig att skänka pengar till SNFs verksamhet. Detta upplevde jag som jobbigt och irriterande. Jag vill inte pådyvlas ett dåligt samvete för attjag inte betalar ytterligare pengar till en organisation jag är (eg var) medlem i.

Jag tycker att SNF har problem med nivåer, man verkar vilja skydda all natur över allt istället för att rikta insatserna till områden där de ger bäst effekt. I någon mån gäller detta även den svenska naturpolitiken över lag. Att lägga ner tiotals miljoner varje år på att skydda något enstaka par vitryggig hackspett upplever jag som bortkastade pengar när arten inte är hotad globalt sett. Det finns fler exempel. Man borde, inom sverige koncentrera sig på de arter som finns i sverige och som är hotade globalt. Att man försöker se till en ekologisk helhet är dock bra.

Att jag försörjer mig på att arbeta mot hållbarare resursutnyttjande är en annan faktor. Jag gör redan mycket inom SNFs intresseområde.

Så visst. SNF gjorde rätt när man inte kontaktade mig. Jag hade inte gjort mer än jag redan gör.

På väg till den kungliga hufvudstaden

I morgon bär det av till Stockholm. Egentligen hade jag velat vara där redan igår, RAÄs kvalitetsseminarie hade varit kul att gå på. Dessvärre var jag inplanerad på ett nätverksmöte om klimat och kulturarv igår, men det mötet vart inställt så jag hade ju faktiskt kunnat åka. Trots allt.

Hur som helst. Morgondagens resa går ut på att jag skall delta i en konferens om pågående vindkraftforskning. Jag pratar efter lunch och tanken är att jag skall presentera ett nytt vindvalprojekt. Som väl var slipper jag att övernatta i Stockholm, även om dagen blir lång så är det skönt att hinna hem och träffa ungarna innan de skall sova.

granåkrar

Sedan mitten av förra seklet har allt mer åkermark omvandlats till skogsmark. Det är då oftast gran som planteras på de gamla åkrarna som krävt mycken svett och möda att röja och bereda. Den humösa odlingsjorden kommer till följd av detta att på ett par generationer att podsoliseras, urlakas, och få en helt annan kvalitet än tidigare. Att åter ta den i bruk för odling av mat kommer att bli svårt. Detta görs fortfarande medveten, i en tid då bristen på mat globalt sett är ökande.

För ett par år sedan var jag anställd på Skogsstyrelsens region väst, sjuhäradsdistriktet. Min uppgift var att inventera stormskador på fornlämningar. En genomgående tendens som jag blev uppmärksam på var att mängden vindfällen var avsevärt mycket högre på igenplanterad inägomark än på andra markslag. Ofta kunde man se en spikrak skillnad mellan inägomark och utmark, där granarna på inägorna slagits omkull medan granarna på utmarken fortfarande stod oskadda. Det verkade som om granarna på inägorna var brådvuxna och inte lika väl rotade som de inte fullt så snabbvuxna.

Under de senaste veckorna har vi påbörjat ett omfattande projekt på vår mark. Vi har börjat hugga bort all gran. Tanken med detta är dels att gynna undervegetationen och den biologiska mångfalden, dels att låta mer ljus sprida sig i landskapet samt givetvis att fylla på vårt vedföråd. Många av de granar som vi fällt de senaste veckorna växte i kanten på en av våra åkrar samt på åkermark som inte brukats på länge. De största granarna var vid stubbhöjd nästan dubbelt så tjocka som motorsågens svärdslängd, dvs 2x35 cm. För skojs skull räknade jag årsringar på ett par av dessa nästan 70 cm tjocka granar. Träden var 40 år gamla, kanske med en variation på 5 år åt endera hållet. Detta innebär att granarna som vuxit i inägomark vuxit med bortåt 1 cm per år. Det blir inte sågbart trä av det, möjligen så kan man använda det som massa. Eller som vi gör - ved.

Om man nu nödvändigtvis skall till att plantera igen åkermark så är det klart mycket lämpligare att plantera lövträ. Då slipper man åtminstone att förstöra jordmånen. Och är inte jordmånen egentligen ett av våra viktigaste kulturarv?

Marks fornminnesförening

Den som följer min blogg vet att jag för ett par veckor sedan höll ett föredrag för Marks Fornminnesförening. Till min stora glädje upplystes jag just om att föreningen just startat en blogg. Nu får vi bara hoppas att man orkar fylla bloggen med innehåll...

Bloggen hittar ni här.

saminarie: Den medeltida boken - codex och liber

Meddelande från Medeltidskommittén vid GU:

Den medeltida boken - codex och liber
Tid: 15 december kl 10-16.45
Plats: C363, Humanisten

10.15-11 Docent Tetz Rooke, Göteborgs Universitet "Förskriftligandet av den arabiska kulturen" (prel. titel)
11.15-12 Univ lekt Rakel Johnson, Göteborgs Universitet "Svensk medeltida lagkodex" (prel. titel)
12-13 Lunch
13.15-14 Peter Springborg, Arnamagneanska samlingarna, Köpenhamn "De medeltida nordiska manuskripten, tillkomst, bevarande och samlingar" (prel. titel)
14.15-15 Margareta Attius Sholman, Uppsala Universitet "Bokstavens makt över slaviska själar. Om den slaviska bokhistorien på Balkan"
15.15-16 Univ lekt Elisabeth Löfstrand, Stockholms Universitet "Novgorodtexterna" (prel. titel)
16.15-16.45 Rundabordsdiskussion och frågor

Svensken är intresserad av naturen men inte av att vara i den

I lördagens GP läste jag en lite blänkare som fångade mitt intresse. Den refererade forskningsresultat från SLU, institutionen för vilt fiske och miljö. Institutionen bedriver sedan 1980-talet forskning på svenskarnas inställning till djur, natur och friluftsliv.

Den svenska befolkningen är väldigt urbaniserad, åtskilliga är tredje generationens stadsbor och självklart saknas då naturliga kopplingar till landsbygden. Vi kan rycka ett citat från undersökningens populärvetenskapliga presentation:

År 1980 sa 92 procent av den svenska
befolkningen att de var mycket eller
ganska intresserade av att vara i ”skog
och mark”. Förra året sa 82 procent av
svenskarna samma sak. Det är en nedgång
med tio procent på knappt trettio
år, men fortfarande är en stor majoritet
av svenskarna mentalt nära skog och
mark. Hela 86 procent av de tillfrågade
tycker att skyddade naturområden är
avstressande miljöer.

Kikar man på grafen som presenterar svenskens friluftsaktiviteter så blir åtminstone jag inte speciellt förvånad. Min uppfattning är att svensken överlag är rätt dålig på att utnyttja de resurser naturen har att bjuda. Så länge jag bodde i stan så trodde jag att folk faktiskt besökte naturen i något högre utsträckning än vad siffrorna från SLU antyder, men sedan jag flyttat ut på landet har jag reviderat min uppfattning. I genomsnitt så befinner jag mig i skogen ungefär 8 timmar i veckan, framför allt är det arbete med skog eller jakt som gäller. Under de ungefär 30 jaktturer jag varit ute på sedan augusti har jag inte mött en enda friluftsmänniska. Visst har jag träffat andra jägare, men det har varit planerade sällskapsjakter. Svampplockare, ornitologer och andra naturintresserade har däremot lyst med sin frånvaro. Då skall man ha i åtanke att jag inte bor längre än 5 mil från Göteborg. Det tar alltså inte mycket mer än 35 minuter att köra till mina skogar om man undviker rusningstrafiken. Men staborna hittar inte hit i någon större utsträckning. Men varför skulle de det? SLUs undersökning antyder ju att de inte beter sig så.

Frågan är då hur vi, när en nedåtgående trend för intresset för naturen råder, skall kunna få till en ökad förståelse och ökat intresse för kulturmiljön och fornlämningarna på plats. Vi, inom kulturarvssvängen, inbillar oss att intresset är stort för arkeologin, fornlämningarna och kulturarvet. Men är det verkligen det? Är tendensen samma som för naturen?

Resultaten finns presenterade i senaste numret av Miljötrender.

Bekantskap från det förgångna

Det är inte många jag har kontakt med från grundskolan och gymnasiet. En preson som hjag inte träffat på ungefär 20 år, men som jag trots allt haft lite koll på eftersom han ofta förekommer som expertkomentator när det handlar om politik i TV eller radio, är Henrik Oscarsson.

När jag kollade på universitetes hemsida efter länkar till utlysta forskningsmedel så ramlade jag på en blogg, av denne Henrik. Jag har bara hunnit skumma lite på bloggens yta, men den verkar rätt intressant om man gillar politiska tendenser utifrån siffror och statistik.