I brevlådan dök för ett tag sedan boken Gisle och Geir – ödesväv upp. Boken är skriven av Ragnar Hambraeus. Den utspelar sig under yngre järnålder och börjar i Uppland, vindlande färder tar de olika karaktärerna över stora delar av norra Europa men huvuddelen av boken utspelar sig i dagens Sverige och Danmark.
Boken börjar med ett överfall på en gård. Bröderna Gisle och Geir som var ute på jakt slipper därmed undan, men deras systrar tas till fånga och förs till Tissö. Gossarna bor först hos släktingar men följer sedan med på plundringståg med baktanken att återfinna sina systrar.
I boken förekommer ett flertal framträdande karaktärer, flera av dem är rätt arketypiska: den omvände krigaren, bärsärken, den duktige stolte krigaren med utstakat öde, den orättfärdigt vräkte kungen etc. Svek, missförstånd och inte minst gudars klåfingrighet är flitigt utnyttjade element i boken.
Jag läste boken med behållning. Den är underhållande, men det tar ett tag att komma in i Hambraeus sätt att skriva. Boken bär tydlig inspiration från mästaren Frans G Bengtssons opus om Röde Orm, givetvis kommer han inte i närheten av den boken. Däremot så tycker jag att Ragnar Hambreus lyckas betydligt bättre i sitt skönlitterära författarskap än historiaproffessorn Dick Harrison som nästan skämde ut sig med sin Ofärd. Där Harrisson halkar in på undervisning och pekpinnar klarar sig Hambraeus undan med frejdigt äventyr. För det är just det det är frågan om. Ett enda långt pojkboksäventyr. Men Hambraeus sticker inte under stol med att det är detta han strävar efter, att roa tonåringar.
Självklart finns det rena arkeologiska felaktigheter i texten. Men det kan man ha överseende med. Vem bryr sig egentligen om att vi inte har några arkeologiska belägg för vildkaniner i Danmark under yngre järnålder utan först från medeltid?
Gisle och Geir är faktiskt en helt OK bok i ljuset av att den riktar sig till unga nästan vuxna. Jag tror att den står sig hyfsat i konkurrensen från alla de översatta fantasyböcker som kommer i en strid ström nu för tiden. Det skulle inte förvåna mig om Hambraeus kan få sin Gisle och Geir återutgiven som pocket på ett riktigt förlag, för den är bra nog i jämförelse med mycket annat som ges ut. I dagsläget ges boken ut på eget förlag.
4 kommentarer:
Mycket bra recension, klockren!!
"Det skulle inte förvåna mig om Hambraeus kan få sin Gisle och Geir återutgiven som pocket på ett riktigt förlag, för den är bra nog i jämförelse med mycket annat som ges ut. I dagsläget ges boken ut på eget förlag."
Är inte eget förlag riktigt?
Med "riktigt" förlag avser jag förlag med distributionsavtal med bokhandlar, jag avser även i detta fall främst utgivning av skönlitteratur och populärvetenskap. I ytterligt få fall kan man få någon volym när man ger ut böcker på "eget" förlag - men min farbror lyckades iofs å andra sidan hade han en hyfsat stor dagstidning som distributör.
Vetenskaplig bokutgivning ser jag som något annat. En verksamhet förknippad med helt andra problem.
I dag är det enklare än någonsin tidigare att ge ut böcker i egen regi, med eller utan ISBN nummer. Se bara alla tjänster på nätet som:
https://www.vulkan.se/
http://www.litenupplaga.se/
Jag tror att jag såg ett tiotal montrar som erbjöd sig att trycka småupplagor för privata bokutgivare när jag var på bokmässan i höstas. Ett problem med dessa egna förläggare är att de ofta struntar i attt förse sina böcker med ISBN nummer, vilket gör att de inte sparas på våra största bibliotek via pliktupplaga. Detta gäller dock inte Hamraeus bok, den är försedd med ISBN om jag minns rätt.
Leif, din beskriving av "eget" förlag stämmer bra med mina erfarenheter så här långt. Utmaningen är att få volym i försäljningen, att nå läsare bortom släkt och vänner.
Bäst vore naturligtvis att ha blivit utgiven på förlag. Men... bara Norstedts får 1500 spontanmanus per år men har inte gett ut fler än 39 debutanter på tio år (SvD 2009-11-28)! Därtill är bokbranschen i kris sedan 2008 och inget förlag vågar ta risker. En okänd debutant är per definition en risk; för att bli utgiven bör man vara kändis, eller tidigare utgiven. Helst både ock! (Jag är varken eller...)
Det som driver försäljning av en bok tror jag främst är rekommendationer, recensioner och exponering (i bokhandeln). Kulturredaktionerna får dock, liksom förlagen, tusentals böcker per år att recensera, och mäktar bara med en bråkdel. Och bokhandelskedjorna köper inte dyra böcker i små upplagor; ger man ut själv handlar det om digitaltryck som ger högre styckpris. Då återstår att sälja direkt till varje bokhandel, på kommission eftersom deras marginaler är små och de heller inte vill utsätta sig för risk. Rekommendationer, slutligen, ger sig självt om boken är tillräckligt bra samt säljer; detta kräver dock recensioner, exponering och... rekommendationer.
Din recension var både uppmuntrande och skapade intresse för Gisle och Geir, Ödesväv, på dess hemsida. Jag vet några recensioner som är på gång, bl a Corren och Populär Arkeologi. Dessuom annonserar jag i SvBs sommarkatalog, Popark, Vi Läser och Isbiten. Senaste nytt är att några hembygdsföreningar och -förbund har intresserat sig för boken; det är roligt!
PS. Bore Dahlberg har kommenterat recensionen; såvitt jag har listat ut finns det bara en Bore Dahlberg och det är min gamle chef från tiden på IBM. Hej Bore! Roligt att se ett livstecken från dig. Hoppas allt är väl. Hälsningar,
Ragnar
Skicka en kommentar