Skog -09 del II

Seminariets andra dag utgjordes av en serie föreläsningar. Moderator och tidsyningsman var Irene Flygare.

Först ut var Per Lagerås, UV Syd, som gjorde lite av en exposé över hur skogsarkeologin betraktats genom åren. Per urskiljde, lite hårdraget, två olika modeller. Den första kan kallas ”det känsliga marginalområdet” och speglar den syn som presenterades av t.ex. Ystadsprojektet. Skogsbygden är ett marginalområde som hela tiden lever på gränsen försörjningsmässigt. Jordbruket är osäkert och man svarar framför allt passivt på vad som händer i centralbygden. Går det bra i centralbygden, med kraftig befolkningstillväxt etc så måste man ta marginalbygden i anspråk eftersom det blir för trångt om resurser annats. I samma stund som det blir bistrare tider drar man sig tillbaka till centralområdena. Områdena är känsliga för kriser. Som kontrast till detta kan man kalla modell 2 ”den stabila flexibiliteten”. I den modellen lyfts mångyssleriet och den ytterst breda försörjningsbasen fram som en resurs. Genom att man inte lagt alla ägg i samma korg blir man mindre känslig i kristider. Man blir mindre påverkad av kriser. Modellerna beskriver två ytteröligheter i synen på skogsbygden. Detta ställde Per i relation till resultaten från de grävningar UV syd gjort för omläggnignen av E4 i norra Skåne och södra Småland. Per diskuterade om det var push eller pulleffekter som orsakade kolonisationen av skogsbygden. Var det en situation i slättbygden som tvingade folk att flytta eller var det möjligheter i skogsbygden som lockade folk att flytta kan man lätt förenklat beskriva frågeställningen. Genom att relatera dateringar från olika företeelser till varandra argumenterade Per för att det var en inlärningsperiod för befolkningen. I och med kolonisationen började man först att bruka jordarna, därefter kom man successivt att upptäcka och börja utnyttja de övriga resurser som fanns tillgängliga. Resurser som tydligast avspeglas i järnet. När resurserna väl börjat utnyttjas fick det effekter på slättbygden, där t.ex. hamnar anläggs för att skeppa ut järn. Däremot så kunde Per på ett stiligt sätt visa vilka perioder då en expansion eller regression skedde. Han gjorde en bedömning utifrån 20 pollenanalyser för södra Sverige om det förelåg tecken på expansion respektive regression under varje århundrade. När dessa sammanställdes i ett övergripande diagram framträdde vissa tendenser, t.ex. en nedgångsperiod under 500-talet och en på 1300-talet. Snyggt och i linje med äldre forskning. Den stora poängen med Pers föredrag var nog, som Eva Svensson påpekade, vikten av att försöka sätta företeelser i större sammanhang. Något som inte är helt lätt när (exploaterings)arkeologin allt som oftast arbetar med enstaka punkter i landskapet, punkter som på sin höjd ges den ekonomiska möjligheten att relatera till en mindre bygd.

Jesper Larsson presenterade huvuddragen i sin kommande avhandling i agrarhistoria. En avhandling som handlar om fäbodväsendet. Jespers huvudtes är att fäbodväsendet uppstår till följd av den senmedeltida agrarkrisen (i kombination med marknadens önskemål, krig, skatter samt klimat) och näpperligen kan beläggas dessförinnan. Men då skall man hålla i minnet att Jesper har en specifik definition av fäbodväsende, inte den allmänna som de flesta arkeologer kanske laborerar med. Fäbodväsendet skall ses i relation till stormaktstiden och det svenska exportundret på 1600-talet snarare än något annat. För arkeologins del så rekommenderar Jesper att begreppet boskapsstation är lämpligare, för det är oftast det arkeologen menar när man lite slarvigt använder ordet fäbod.

Örjan Kardell diskuterade skogsbete och vallning. Studien kan ses som ett stickspår till hans arbete med hägnader. Vallning skall ses som ett sätt att styra djuren till/från/på bete. Det kan ske på såväl inägor som utmark. Men det är oftast utmarksvallningen som folk tänker på när vallning nämns. På inägorna sker vallningen på avslagna ängar och syfar till att hålla djuren på ängarna så att de inte ger sig ut i åkrarnas ännu oskördade säd.

Maria Petersson presenterade huvudresultaten från sin avhandling. Maria driver tesen att stallning var begränsad under yngre bronsålder och äldre järnålder. Jag är utan större tvekan benägen att hålla med henne, inte minst därför att det är lättare att låta djur skörda sitt eget vinterfoder än att bärga det för hand, förvara det och sedan använda det vid utfodring. Självklart har det funnits stall, men de kanske skall ses lite mer som specialfall dit särskilt värdefulla eller känsliga djur förts, lite som man kan ha får på lösdrift men samtidigt använda lamningsboxar.

Stig Welinder och Ulrika Lönnquist presenterade en intressant kolmila som de gett sig i kast med. Det intressanta med kolmilan är att den aldrig rivits, utan står kvar på plats. Två frågor stod i fokus. 1/ hur gammal var milan? 2/ varför står den kvar? Egentligen kunde ingen av frågorna besvaras men det fördes goda resonemang kring dem båda.

Moa Lorentzon redovisade de senaste årens undersökningar av järnhanteringslämningar i Axamoområdet (SV om Jönköping). Lämningarna dateras främst till äldre medeltid och fokus låg på var de som framställde järnet bodde samt vad järnet innebar. Att järnet var viktigt för staden Jönköpings framväxt är vid det här laget otvetydigt.

Linda Qvistström gjorde i samband med E4 undersökningarna förbi Uppsala en sammanställning av vilka trädslag som använts som byggnadsvirke i järnålderns och medeltidens hus. Det tveklöst vanligaste byggmaterialet var tall, följt av en mindre mängd ek. Byggnadsvirkets sammansättning avvek högst avsevärt från vad man eldat med i härdar och kokgropar. I sammanhanget hänvisade Stig Welinder till den vedåtgång som han presenterade i första bandet av det svenska jordbrukets historia där han menade att det gick åt 50-100 kubikmeter ved per år och långhus (sida 152).

Därefter var det min tur att prata. Men det får ni läsa om i nästa inlägg.
Slutdiskussionen var tämligen spretig. Men i korthet kan man konstatera att skogsarkeologin är ett vitalt ämne på frammarsch. Stig Welinder var väl den som lyfte fram detta tydligast och kontrasterade mot situationen för 25 år sedan då man för skogens enbart arbetade med järnhantering men inte människor utan järnhanteringens tekniska sida. Sakta börjar detta faktum tränga in i beslutsfattarnas medvetande vilket gör att de goda exemplen och sammanställningarna blir allt viktigare att peka ut.