Upphandling och missnöjd hembygdsförening

Igår på väg hem från jobbet fick jag ett samtal som jag gått och väntat på. Jag har kanske inte väntat på det medvetet, men mitt undermedvetna har länge anat att det borde komma allt fler sådana samtal framöver. Samtalet kom från en hembygdsförening i den västra delen av Ulricehamns kommun. Det gällde arkeologi inför omläggningen av riksväg 40 mellan Borås och Jönköping, särskilt sträckan kring kommungränsen mellan Borås och Ulricehamn.

Arkeologin inför denna sträckning har en lång historia, för sisådär 12-14 år sedan gjordes utredningar av RAÄ uv väst med KULA HB som sedvanlig underkonsult. Sedan ökade kraven på att länsstyrelserna faktiskt skulle dela ut ärenden på fler aktörer. RAÄ uv väst fick ett par slutundersökningar (se här och här) på sträckan Brämhult - Rångedala. Så långt inga problem. Lasse Wallin och hans företag Wallin Kulturlandskap och arkeologi fick förundersökningarna på (om jag förstått det hela rätt) resten av sträckan från Rångedala fram till Ulricehamn. Det är nu det börjar bli lite problematiskt och jag kommer in i bilden.

Hembygdsföreningens ordförande, mannen som ringde mig, sökte en arkeolog som kunde berätta om resultaten från arkeologin inför omläggningen av Riksväg 40 i den västra delen av Ulricehamns kommun. Han var inte speciellt intresserad av arkeologin i Rångedala, det var om jag förstod honom rätt lite fel sida en viktig sockengräns. Att kontakta RAÄ uv väst var därmed inte något alternativ, inte KULA HB heller. Jag tyckte då att det kunde vara bra att bjuda in en tjänsteman från länsstyrelsen i västra götaland eftersom de ansett att Wallin var rätt företag att göra jobbet (Dalby ligger bara 36 mil bort, enkel väg). Men Göteborg föll inte heller den gode ordföranden på läppen. Han var i princip bara intresserad av mig. Och det var av den enkla anledningen att jag är bosatt i Sjuhäradsbygden.

Jag hade helt enkelt inte tid att åta mig det hela, dels är det väldigt mycket att göra på jobbet just nu och dels har vi köpt på oss mer mark som all ledig tid går åt att iordningställa till hagar. Detta nämnde jag och ordföranden var förstående eftersom han själv är jordbrukare. Men han var enträgen, han ville ha ett namn och helst ett från Sjuhärad. Jag funderade lite och kom på en kollega från UV Väst och en från Skogsstyrelsen som kanske skulle falla hembygdsföreningens ordförande i smaken, arkeologerna i fråga är ju i alla fall bosatta i Sjuhäradsbygden. Uppenbarligen var det det som var viktigast...

Vi verkar just nu i en tid då konkurrensen skall öka samtidigt som en bredare allmänhet har blivit en mer prioriterad/uttalad målgrupp för resultaten från våra insatser än tidigare. Detta är förutsättningar som är svåra att leva upp till och det ställer krav på att jobb ges till de som på lång sikt kan följa upp de projektupphandlingar man vinner. Jag förstår att Wallin inte kan åka 72 mil för en kväll hos en hembygdsförening, jag förstår att Arkeologicentrum (om de gjort jobbet alltså) inte skulle vara villiga att åka 187 mil för samma publika kontakt. Frågan är då hur lämpliga sådana aktörer är om man prioriterar en långsiktig publik kontakt på lokal nivå. Som jag ser det vettigast att så långt som möjligt engagera regionala aktörer (huvudmannaskap/organisationsform är i sammanhanget ej relevant). Däremot ser jag inte några problem i att projekten sker som samarbeten där den regionala aktören tar det långsiktiga ansvaret för den publika kontakten. Eller är det fel? Skulle det kunna kallas kartellbildning?

I sammanhanget kanske jag borde nämna att jag aldrig har jobbat med arkeologin inför Riksväg 40, det jag gjort i Sjuhärad är att skriva en bok, inventera stormskador samt hålla i ett par grävkurser. Detta spelade i sammanhanget ingen roll - det var min lokala förankring som gjorde mig intressant.