Den inre kretsen

Mari Jungstedts tredje bok är en arkeologisk deckare som utspelas på Gotland. Jag har inte själv sökt upp boken utan fått den. På ett barnkalas för ett tag sedan var födelsedagsbarnets farmor närvarande. Hon tyckte, som så många andra att det var kul att jag och min hustru är arkeologer, men denna kvinna hade faktiskt själv läst lite arkeologi för snart 40 år sedan. Några gemensamma bekanta fanns, och ganska fort frågade hon om vi inte hade läst "den där arkeologideckaren från Gotland". Det hade vi inte. Så nästa gång vår dotter lekte med sin kompis så fick vi en bok från kompisens farmor. Den inre kretsen. Sent om sider har jag nu lyckats läsa den.

Ja vad skall man säga om den? Det är en i mitt tycke tämligen ordinär svensk deckare. Vi känner igen de arketypiska kriminalarna vid det här laget, de är i princip stöpta i samma form oavsett om de jobbar i Ystad, Göteborg, Linköping, Uppsala, Östersund eller Visby. Liknande familjeproblem, ibland hälsoproblem (fysiska eller psykiska). Inget fel i detta, svensk kriminallitteratur har funnit en form som säljer bra. För annars skulle det väl ändå inte komma ut så infernaliskt många berättelse med liknande karaktärer och upplägg men frlagda till olika orter i Sverige.

Hur som helst, Fröjel spelar en viktig roll. Det hela utgår nämligen från en arkeologisk sommarkurs som genomförs i Fröjel. Gruppen studenter är internationell, men ganska snart försvinner en av de kvinnliga studenterna. Några dagar senare återfinns hon. Hon har utsatts för den trefaldiga döden, dvs drunkning, hängning, knivskärning. Att tillvägagångssättet är rituellt blir man tidigt på det klara med, mycket genom närvaron av en rättspsykolog som är något av det mest papegojartade jag upplevt i svensk kriminallitteratur på mycket länge.

Men innan studentskan dödas så har en häst hittats halshuggen. Sakta men säkert binds trådarna ihop, via såväl ytterligare hästhuvuden som mord. Men även stölder av föremål från Gotlands fornsals utställningar och magasin.

I dessa trådar nystar såväl polisen som en TV-journalist. Kanske tecknas journalisten bäst, om inte annat så har Mari Ljungstedt bäst koll på den journalistiska biten. Hon använder sig iofs av sakkunniga för att få rätt vad gäller såväl polisens som arkeologernas arbete. Nu har hon inte gått så långt i sin jakt på djupt involverade arkeologer, de som står uppsatta som sakkunniga är Olle Hoffman och Mikaela Säfvenberg. Jag känner inte till dem och inget av namnen ger något större gensvar när man googlar. Kanske skulle Mari försökt få till samtal med några lektorer (läs Dan Carlsson på Fröjel Discovery Programme) och varför inte länsantikvarien eftersom hon ger sig i kast med plundring och handel med fornsaker...

Ja ja. Det är i vilket fall som helst en småtrevlig deckare. Inget stolpskott och inte något som kommer att bli klassiskt inom sin genre. Helt OK tidsfördriv skulle jag nog drista mig till att säga, inte mycket mer.