Anarkoprimitivism

Det finns ett par romantiserande föreställningar kring vår förhistoria som jag har mycket svårt för. Den ena är ideerna kring "paleolitisk kost" den andra är anarkoprimitivismen. Båda företeelserna bär drag av Rosseau och upplysningens idéer om den gode vilden. Ideerna kring den paleolitiska kosten har dock draperats i någon slags pseudovetenskaplig argumentation baserad på näringslära. Paleokosten kommer jag att återkomma till men i detta inlägg tänkte jag uppehålla mig vid anarkoprimitivismen, som jag åter påmindes om genom en artikel i senaste Faktum.

Det var bättre förr. Mycket länge förr. Före neolitiseringen närmare bestämt. Genom neolitiseringen började vår värld att förstöras, miljön förändras och resurser överutnyttjas. När anarkismen går till attack mot kapitalismen och de rådande samhällsmodellerna går anarko-primitivismen flera steg längre. Man ifrågasätter hela den moderna teknologin, industrisamhället, urbaniseringen och det mesta vi idag tar för givet. Det ifrågasätts inte bara, det finns de som går så långt att de startar krig. Den mest kände av dessa torde vara Theodore Kaczinski, som under en femtonårsperiod skickade brevbomber till olika teknikfrämjande personer och institut. Kaczinsky har även skrivit ett manifest i 232 punkter om vad som bör åtgärdas i det moderna samhället. Annars är John Zerzan den mest kände förespråkaren för anarko-primitivismen.

I Faktum har man ringt upp Zerzan. Bland frågorna kan följande lyftas fram:

F: Vad skulle fördelarna vara med ett primitivistiskt samhälle vara jämfört
med dagens samhälle?

S: Samhörighet skulle jag säga. Massamhället har avskaffat samhörigheten, den
finns inte. Man måste leva ansikte mot ansikte för att samhörigheten ska
existera. Då tar folk ansvar för sina handlingar. Vi skulle dessutom ha en
bättre grund för jämställdhet. I de gamla jägar- och samlarsamhällena fanns inga
chefer, kungar eller härskare. Vi skulle även slippa ödeläggelsen av biosfären,
som skenar.

Att man var mer jämställd i jägar- samlarsamhällen anser jag vara en myt. Det finns i princip inga samhällen som är jämlika och saknar ledarskap. Min uppfattning är att människan är ett flockdjur som organiserar sig hierarkiskt. Och samhörighet? Kanske kanske inte. Eller kanske inom den egna gruppen, men inte säkert grupper emellan. Det har i alla tider funnits spänningar mellan olika grupper, vilket vi kan låta ett stenålderskranie från Nationalmuseum i Köbenhvn belysa....

Däremot håller jag med om att dagens samhälle i allt för stor utsträckning konsumerar sin omgivning, sin miljö. Och för att samhället skall fortsätta frodas krävs tillväxt, dvs ökad konsumtion. Riktigt bizzarrt. Min och min familjs lösning på detta är att i möjligaste mån minska vår belastning på miljön primärt i fråga om vår matkonsumtion. Vi äter inte potatis som körts över halva sverige eller besprutats i snitt 5 gånger, vi odlar vår egen potatis. Vi köper inte kött från djur som stått uppstallade och bara äter dieselskördat foder. Vi äter lokalt jagade alternativt egenuppfödda djur som går ute året om, djur som håller marken öppen och inte belastar miljön mer än vilken mindre idisslare som helst.

Anarkoprimitivismen är inte lika stor som paleodieten i dagens Sverige, men det finns såväl anhängare som beröringspunkter. Jag kan faktiskt sympatisera med idén om att minska människans påverkan på sin omgivning och att vi borde umgås mer med varandra, men att argumentera för att det var bättre förr eller mer naturligt förr är rent nonsens. Då bortser man från att såväl kulturen/samhället som fysiologin utvecklas/muterar och oåterkallerligen förändras. Inte nödvändigtvis till det bättre, men ständigt till något annat.